torsdag 2 april 2015

Ibland blir det inte som en tänkt sig


Så här i påskatider kan ens frågeställningar kring livsåskådning bli ganska centrala, oavsett om det gäller någon världsreligion eller annan existentiell frågeställning kring lidande och mening. Och jag har kört fast. Kört fast rejält i livsåskådningen som jag egenhändigt har döpt till ”Ibland blir det inte som en tänkt sig!”
Detta är en fras eller ett fenomen som jag otaliga gånger den senaste tiden har fått slängt i ansiktet på mig, i synnerhet när någonting oerhört viktigt fallerat bortom min kontroll. Stort som smått. Som om den förklaringen på något sätt skulle förmildra den belägenhet jag i och med detta då hamnat i.

Skulle det nu inte vara den mänskliga faktorns fel utan det faktum att om ens livsöde vore en pokerhand så har jag helt enkelt ur vissa perspektiv fått en rätt usel giv. Och med mitt obefintliga pokeransikte därtill är det bara att bita i det sura pokeräpplet; Nej det blev inte som en hade tänkt sig, när korten väl delats ut. Om det nu någonsin blir det.

Eller, ”Om det var Gud som delade ut tänder till människorna så stod jag sist i kön! Du ser ju själv mina risgryn till garnityr” som en av mina favoritexcentriska barndomskamrater ilsket brukade uttrycka sin syn på det här med en dålig pokerhand, eller tandrad då.  Jag brukade kontra vederbörande med att proppa min egen tandrad full med antingen läkerol eller extragula majskorn men det hjälpte liksom inte.

Och här sitter jag nu och har uttömt alla mina tårar, svordomar, förbannelser eller böner. Inget tycks ju hjälpa. Pokerhanden är i mitt tycke fortfarande i vissa avseenden raka motsatsen till vad den borde vara. Det enda som lindrar för stunden är tanken på läkerolen eller majsen på tänderna, men bara för en kort stund. Sedan är jag tillbaka till verkligheten igen där lidandet har fått en ny dimension.
Jag har hitintills haft min mammas sjukdom och för tidiga bortgång som yttersta referensram till mitt och min familjs personliga lidande, åtminstone psykiskt sett. Nu vet jag att den gränsen är passerad för såväl psykisk som fysisk. Jag som trodde att cellgifter was it. Djupare ner i lidandets avgrund borde en inte kunna komma, i sammanhanget. Chemo är kort sagt lidandet förkroppsligat.

Jag borde egentligen redan ha uppfyllt min lidandekvot för länge sedan när jag tänker efter. Som när jag okontrollerat drog iväg min rosa glittriga älsklings-studsboll rätt upp i porslinslampan så skärvorna ringlade ner över fröken och mamma där i vestibulen i Södra Skolans vestibul mellan ettornas klassrum på skolavslutningen. Eller när jag i ett fast örongrepp åkte ut från syslöjden för att jag
1. Stimmade upp de andra flickorna
2. Inte kunde vare sig sy, tråckla eller virka (okej, Marie jag erkänner, jag är värdo på att sy, tråckla eller laga något överhuvudtaget. Olika varianter av männiksosår undantaget. Samt ett par mat-paradrätter jag faktiskt kan laga, så länge vi har Piffi allroundkrydda hemma).

Jag tyckte länge, väldigt länge att jag trots ovanstående plumpar i husmors och lidande protokollet att jag helt självklart var wifematerial. A keeper. Jag hade lätt gift mig med mig själv tänkte jag helt sonika. Jag kunde liksom överglänsa det där med tråckleriet, piffi-matlagningen och mitt heart of darkness med andra oemotståndliga charmerande tricks (de flesta inspirerade från min pappa) eller pick up lines. För att inte tala om mina färdigheter på dansgolvet – så länge jag är in charge av musiken då.
Tyvärr föll jag ändå ofta precis på målsnöret eftersom jag vid pressade lägen ofta lyckas framställa mig som både kategorisk och tramsig. Därutöver brukade jag om jag någon gång ändå fick napp strunta i att ringa quinnan i fråga på ett par dagar eftersom jag brukade följa diverse värdelösa, icke verklighetsförankrade råd från Sex and the City. Det vill säga, efter en tête a tête så ringer en INTE kvinnan i fråga förrän efter minst tre dygn, allt annat verkar desperat. Varav eventuell drömkvinna då noterat ointresset och jag har istället fått moving on med hjälp av Sarah Dawn Finer.

Men hur skulle jag kunna veta att när det verkligen gäller så har jag inte hade ett enda klätt kort i min hand att spela ut i vissa avgörande lägen? Inget ess i rockärmen. Oavsett charmerande tricks och allt detta? Att jag stod sist i kön och verkligen hamnade i ”de bra kortens värld” som musketören Anna Gren irriterat och ironiskt brukade svära om vid diverse kortspel i ungdomens flickrum när korten var utdelade. Av någon anledning hamnade hon i och för sig alltid i de bra kortens värld, bokstavlig talat, till min och övriga medspelares förtjusning.

Men ändå. Hur hanterar en den insikten i själva livet när allt kommer omkring? Ett sätt är ju som bekant genom en kurator eller dylikt.

Jag har naturligtvis blivit erbjuden diverse kuratorer ända sedan jag fick min diagnos. För ja, det har ändå hänt en hel del vad gäller själavården för utsatta mänskor i sjukvården på de 18 år som har gått sedan min mamma tog sitt sista andetag framför våra ögon och vi fick lomma hem med hennes saker och en klapp på axeln.
Men ändock, jag har inte kunnat skaka av mig känslan av att det här med kuratorsbiten mer har känts som en del i cancerpaketet. Alltså mer för själva formens skull, än att läsa av patientens faktiska behov. För Gud förbjude om det skulle framkomma att patienten faktiskt har andra behov av själavård än vad resurserna räcker till än just ett par standardiserande samtal med en landstingsansluten (no offense) kurator i en färgglad Kinnarpsfåtölj. Vart landar vi då? Och vad är egentligen rehabilitering när det kommer till själavård i svensk sjukvård nufört’in?

Eftersom jag aldrig har varit en rebell så visst, jag har deltagit. Jag har gått till kuratorn. Och det har hjälpt, åtminstone till viss del. Hade min kurator nu haft en ottoman hade jag dessutom sträckt ut mig på den och pratat nonstop om oväsentligheter. Jag tänker lite på Klara Zimmergrens lite torra kuratorsversion i Mia&Klara säsong 2 blandat med min far, även han kurator till yrket.
Min kurator är ingen Klara Zimmergren och hon har inte heller någon ottoman tyvärr. Och inte en enda likhet med min käre far. Men genom ordflödet eller tystnaden så har hon ändå försett mig med det värdefullaste verktyg för rehabilitering, eller sorg för den delen. Nämligen förmågan till reflektion istället för sorg eller vrede.

För som Ung Cancer formulerar det; ” vad är rehabilitering för oss kontra sjukvården? Det är att våga hoppas och kanske falla. Att testa för att ibland misslyckas. Att pusha sig själv ur sin comfortzone.  Det är att lära känna sig själv på nytt. Det är INTE att försöka hitta tillbaka till livet innan sjukdomen, utan det är att långsamt hitta ett nytt förhållningssätt till livet. Livet efter sjukdomen”.

Dessa ord från dem förändrade mig mer än alla kuratorstimmar jag må ha försökt förbinda mig till under hösten. Det nya förhållningssätt som mer handlar om min dyrbara framtid, istället för att försöka acceptera och hitta tillbaka till något som inte längre finns.  Allt detta som på ett klumpigt sätt skulle kunna sammanfattas med ett ’nej det blir sällan som en tänkt sig’. Eller att en dålig giv ändå kan vändas till en vinst, men bara om någon annan om möjligt har en ännu sämre hand (som Anna Gren i kortspel, i övrigt har hon in fact a pretty damn good hand) blandat med lite tur och synsätt. Hur det skulle fungera i verkliga livet i mitt fall har jag ännu inte räknat ut, men ändå.

Jag fastnade framför ett par random avsnitt av just Sex and the city häromdagen. Det råkade handla om när Samantha fick diagnosen bröstcancer. Förstås.  Och om Charlottes barnlöshet.
Jag tillhör dem som tyckte att Samantha hade det roligaste manuset med bäst oneliners, men i övrigt så fastnade serien inte riktigt hos mig som något som tog upp viktiga ämnen utöver sex kring relationer.
Nu satt jag plötsligt och grät. Över hur Samanthas kompisars oväntade insikt över att ingen minsann går säker, utan självaste Samantha har faktiskt råkat ur för något riktigt farligt. Även om hon själv mest bekymrade sig över sin pojkväns premiär som tyvärr råkade sammanfalla med hennes första håravfall i samband med chemo. Hur peruk efter peruk ratades och cancertillvaron blev alltmer påtaglig genom detta. En fick se hur väninnorna delade hennes första chemo med varsin isglass (det får en inte i landstingets chemobehandling by the way) och peppning. En fick se lidandet i Charlottes ögon varje gång barnämnet kom på tal i förhållande till hennes ålder (38) och slutligen hur den hår-fåfänge men ack så fagre pojkvännen Smith rakar av sig sitt vackra hårsvall för att sympatisera med Samantha. Nu är han förvisso man och ursnygg oavsett, som Posh säger om Becks, men själva handlingen i sig för en något daterad serie som Sex and the city tog mig helt på sängen, s’att säga. Verklighetens cancer är synonymt med håravfall och proppmätta kinder, i alla fall till dess att forskningen hittar en målinriktad behandling.

Och som vanligt får jag igen. Vid alla dessa tillfällen då jag gått på fest i en rolig peruk så människor som inte känner mig tror att jag bär peruk pga håravfall. Även om mitt vanliga hårsvall kan lura en och annan on a bad hairday så ger pokerhanden igen. En religiös person skulle kunna till och med kunna göra denna visdom till ett elfte och ett tolfte av Guds bud helt enkelt;

11. Du skola icke bedriva lyteskomik (porslinsöga, träben, läkerol på tanden och peruk) för du kan hamna där själv just genom denna handling (Sod’s law). Eller att hamna sist i kön som sagt var.

12. Allt (inget) bliva icke alltid som du tänkt dig, oavsett Gudstro eller ej. Var flexibel och gör vad du kan med din pokerhand. Eller gå till kuratorn och maxa lidandet. Det blir vad det blir, oavsett vad du tänkt dig. Huvudregeln är dock att det är ingen annan som har mandat att kasta detta stigma i ansiktet än du själv. Du äger frågan om vem som tänker vad som blivit eller ej.


                                                             

fredag 2 januari 2015

Bringing it back


Min kloka och goda vän påpekade oroligt för mig i ett sms när tillvarons snökula än en gång lyfts upp och skakats om så att snöflingorna bara yrde; ”tänk vad du lever på ytterligheterna hela tiden”. Jag läste den meningen om och om igen där jag satt på Sahlgrenska sjukhuset på akuten en fredagsnatt i november och bevakade min sovande pappa på britsen. Som ännu en gång fallit offer för en ilsken bakterie som letat sig in i blodet på något målmedvetet sätt. Det var långt ifrån första gången men likväl otäckt, skrämmande och ledsamt. Och oroligt. Som en blixt från klar himmel slår det till när det är som mest olämpligt.

Den här gången ställdes skärgårdens infrastruktur på prov. Det gällde att få ut en ambulans till ön och detta skedde på ett för mig oväntat smidigt sätt och i tre steg. Trots en envis pappa som menar att det här nog går över bara han får en kopp te, alltmedan han frossar rytmiskt under sina dubbla täcken i soffan. Ambulansbil kom till huset och efter snabb bedömning av läget for vi till färjeläget där en ambulansbåt stod redo och som forsade fram på vågorna in till Göteborg på nolltid. Pappa medtagen, men lyckades ändå konstatera att det var första gången för mig på ambulansbåten. Inte för honom. Det var tredje gången kom han fram till.
Alla dessa moment var ganska skrämmande för ögonblicket. Att med en klump i halsen packa en liten nattväska till pappa. Handfallet fundera över min egen situation men att inte hinna längre än till att bara jag får med mig mina mediciner. Ta oraltemp på pappa innan de kommer mest för att kunna svara på ambulanspersonalens frågor. Att sedan betrakta ambulansmännen (för det var två buttra män) som attackerar pappa med frågor som han inte kan eller orkar svara på. Och de verkar inte gilla när jag försiktigt försöker svara på frågorna.

Två fraser maler i huvudet när ambulansbåten rusar över havet. Det är dags att ge tillbaka nu, och the naked leads the blind. För jag är ju inte riktigt kurant jag heller.
Kanske får jag ohyggliga flashbacks av att vara tillbaka i akut sjukvårdsmiljö och samma koboltblåa skynken runt sängarna, för jag börjar gråta stilla där i bakgrunden där jag har placerats med våra små väskor för att inte vara i vägen.
Men oavsett så är det nu det gäller. Nu ska jag ge tillbaka det han har skapat genom sin papparoll. Nu får han skörda det som såtts. Jag tänker på alla upptänkliga vinterpromenader till och från tennisträningarna i sträng kyla till fots eller på spark (!) eller hur många timmar pappa tillbringat i tennishallen med mig. Hur många sagor han nattat mig med för att berika mitt språk. Hur han konstant inkluderade närvaro med sina barn på sin fritid. Och hur han än idag, på sitt lilla vis alltid finns där om jag behöver hjälp. Eller sällskap, resan till Styrsö var tänkt som ett botemedel min mörkrädsla.  
Ja det är nu jag ger tillbaka, även om det inte sker på det sättet jag önskat.

En av ambulansmännen sätter nål och den andra sköter sambandscentralen medan han nyser över sina plasthandskar. Jag håller ett strängt öga på sjukvårdarna bakom mina tårar tills vi klivit av. På Saltholmen, färjeläget inne i Göteborg är det ambulansbyte. Två snälla ambulanskarlar tar vid. Det är så oerhört skönt att få sjunka ner i förarsätet och låtsas som om jag aldrig satt min fot på sjukhus eller råkat ut för någon åkomma whatsoever. Ambulansföraren är snäll och förklarar utförligt vad som kommer hända. Min far kommer att få antibiotika intravenöst, vilket betyder att det går rakt in i blodet. Osv. Han berättar om infektioner i blodet och jag lyssnar. Det är skönt att bara lyssna ibland. De uttalar Jörgen på samma sätt min mamma gjorde slår det mig. Jörg'önn.

Sedan sker det som skett tidigare, bakterier konstateras, antibiotika sätts in och pang pappa är sig lik igen. Samma pappa med nutidens fel och brister där tiden tagit sig en tugga till. Och jag blir arg och lite, men bara lite missunnsam. Tänk om det jag lider av också bara kunde botas med ett antibiotikadropp eller två.

Det jag lider av. Som har varit höljt i dunkel för många, tills för alldeles nyligen. Det senaste numret av Pralin, lördagsbilagan till min lokaltidning Falu Kuriren har nämligen fått min story. Varför undrar många. Modigt tycker andra. Ja men lever en på ytterligheterna så kan en lika bra göra något av det.

Att komma ut som cancersjuk är det svåraste jag någonsin genomlidit. En miljard gånger värre än att komma ut som homosexuell även om jag gör båda sakerna lika ofta. Kommer ut alltså.
Att vara bäraren av dåliga nyheter sliter hjärtat ur kroppen på mig, att se vad min nyhet som sjuk gör med dem som valt att älska mig. Och även de som inte valt att älska mig men likväl gör det, det är långt mer plågsamt än den andra komma ut processen var ens i sin begynnelse. Även om det fortfarande finns familjer som blir mer upprörda av homosexualitet än av cancer.
Tack och lov är kärleken trots allt större, det har jag fått bevis på många gånger, i synnerhet sedan jag blev sjuk och nu senast genom Pralin. Jag tackar ödmjukast inför all support och omtanke som reportaget i Pralin genererat den senaste veckan när jag tog bladet för munnen. Det värmer och det stärker.

Att offentliggöra en sådan här sak och ge bort det innersta till en okänd journalist är ett stort steg för mig och har skett under noggrant övervägande. Pros and cons.
Att ge tillbaka. Och here it goes.

Det handlar i grunden om att försöka förändra och förbättra vården av denna patientgrupp som jag numera tillhör. Det är hög tid att luckra upp bilden av den rökande farbrorn med läskig hosta. Lungcancer och lungsäckscancer drabbar allt fler av befolkningen, yngre tillsynes friska icke rökande människor. Allt medan diagnostik, vård och behandling inte hänger med den utvecklingen. Detta måste förändras, hela apparaten och detta genom forskning och genom synliggörande.

Därutöver handlar det om att lära sig krishantering och sorg genom familj och vänner. Att vännerna lär sig att tolka min närvaro eller brist på densamma.
Det handlar om ompröva sitt liv, att lära sig att kämpa när det verkligen behövs och om att för allt i världen inte ge upp. Inte ens när chemon förvandlat allt i din kropp till just det, kemi. När du inte kan ställa dig upp eftersom allt du försöker äta smakar cellgifter och därför får du inte i dig någon näring. Och blodkärlen är för sköra av alla cellgifter och efterföljande näringsbrist att inte ens en fullblodsnarkoman skulle fått en nål på plats, så ett dropp är inte att tänka på.
Det gäller då att minnas att du lovat din framtid till andra, till de som valt dig. Du har en skyldighet och vad som än händer så måste du kämpa.
I dessa fall skulle det då underlätta för alla inblandade att veta att utvecklingen inte har stannat i takt med den rökande äldre farbrorn. Tänk att slippa chemo och ta en tablett istället eller få två påsar dropp på akuten och allt är frid och fröjd?

Jag har haft tur, ändå. För det är inte bara kvinnor som drabbas, det är även män och vi vet ju vilken betydelse den faktorn har i den medicinska fakulteten. Lucky me alltså.
Men där är vi inte ännu, så därför gör jag det enda jag kan göra i sammanhanget. Jag gör något åt det. Jag tackar min zonterapeut varje dag för att vederbörande till slut såg till att en lungröntgen sent omsider blev av och indirekt ställde min diagnos. En lungröntgen vid mitt första besök på vårdcentralen i februari hade inte ändrat min diagnos, men det hade givit mig en vår och en sommar. Och givit betydligt mindre varianter av de små odågorna i min lunga.

Så det här är för nästa 37-åring som söker vård hos en specialist i allmänmedicin för diffusa smärtor i thorax. Att förebygga och diagnostisera genom tidig lungröntgen.
Det här är för att det i framtiden ska finnas ett botemedel eller bättre behandling. För att forskningen och vetenskapen ska ligga steget före. För döm av min förvåning så är inte verkligheten ett avsnitt av Grey’s Anatomy.
Att bli offentlig för att offentliggöra. På så sätt går det att leva på ytterligheterna. Eller göra ytterligheten meningsfull.

Att slippa se min hustrus oroliga blick och veta att den där studien jag snart ska till att medverka i, det kan vara min enda framtid. Eller någon annans framtid, denna någon som ännu inte drabbats. Denna ickerökande människa med förmodat diskbråck och en pappa som gör allt han kan men detta rår han inte på.
Att veta att mina vänners kampanj inte är den enda behandlingen.

Att leva på ytterligheterna är kanske inte ett val men det går att påverka. Act don’t react som Xena warrior princess säger det. Det ligger något i det. Att påverka. Att styra de omskakade snöflingorna åt rätt håll. Åt mitt håll. Att ge tillbaka. Till pappor och familj. Att ge tillbaka till de som valt dig. Till den jag lovat min framtid.

Så detta är min fuck cancer fast jag är 37 och inte 25. Det är min snöflinga och min yttersta ytterlighet. Nu är det cementerat, låt oss göra något åt det.
Let's bringbackhelle.












tisdag 14 oktober 2014

A love that will never grow old


I dagarna fick många människor ett brev från 1994 adresserat till dem själva och som de skulle få utskickat om 20 år. Rakt upp i nittiotalet hamnade en med andra ord, och med darrande fingrar öppnades breven och dess innehåll betraktades med tårade ögon. Eller med skämskudde, gapskratt eller besvikelse.
För breven visade sig innehålla av min omgivnings reaktioner att döma både floskler, pretentiösa utsvävningar om framtiden eller helt enkelt ärliga ord från den personen som en var för just 20 år sedan.
Mer om dessa brev, bland annat mitt egna ska jag för närvarande låta vara osagt. Eller fortsättning följer från professionellt håll inom kort helt enkelt, och det vill du inte missa!

För visst, även jag skrev ett brev 1994 och postade det glatt ovetande till mitt 37-åriga jag där borta i en avlägsen framtid. Min situation blev ju lite speciell minst sagt med tanke på att mitt brev med min 17-åriga framtidsvision landade precis just nu.
Det anmärkningsvärda är emellertid inte att mycket vatten ofrånkomligen flutit under broarna under 20 års tid, utan hur mycket vattnet även visade sig ha stått stilla när det kom till vänskap och för mig betydande individer.
Det gemensamma för en viss krets av människor som alltså i veckan mottagit 20 år gamla brev, även om de inte skrivit något själv, men ändå förekommer i andras brev, är nämligen att de fortfarande visade sig finns kvar för varandra i samma utsträckning som då.  En viss krets människor som råkar vara mina närmaste vänner, då som nu. Ett solid Falugarde.

När åren går och utvecklingsfaser passerar revy, vänner kommer och går, så är det lätt att plötsligt undra vad som blev av alla. Inte minst i mitt fall. Hur väl har jag förvaltat det som gavs mig som barn och tonåring när det kommer till vänner? 
Jag har haft en enorm tur, eller lyckan på min sida när det kommer till vänskap. Ända sedan jag började ingå i något socialt sammanhang som sexåring på Härdens lekis i Falun så har jag både skaffat mig och behållit vänner. Samma vänner dessutom.

Mina tre äldsta vänner träffade jag just på detta lekis och vi har följts åt genom låg, mellan och högstadiet, gymnasiet och högre studier. Bott i olika städer, olika länder. Delat upplevelsen med varandra av alla de där sakerna som en genomgår för första gången som ung vuxen på vägen genom livet, och den enorma urkraft som den delade upplevelsen innebär. "Första gången som".., som Uggla sjunger.
Det har gått månader till och med år när vi inte fysiskt har träffats men alltid har haft en nära plats i hjärtat. Och under årens lopp utvidgades dessa tre personer genom sportaktiviteter och nya skolklasser till att för mig innefatta ytterligare åtta personer, som hur det än är fortfarande står mig allra närmast på olika sätt. Både när det kommer till vem jag tid och orkesmässigt prioriterar när det kommer till umgänge men också när det kommer till att visa min mest privata sida.

Icke desto mindre har jag ibland slarvat med att förvalta detta arv av vänner. Jag har träffat nya vänner, andra vänner, glömt de andra. Ryckts med i nyhetens behag för ett tag, sedan tappat intresset för att på nytt engagera mig i nästa person som kommit i min väg. Fallit hän åt nutiden och en ljusnande framtid snarare än att vårda ett gemensamt förflutet. Inte heller förmått veta hur dessa två komponenter skulle kombineras.
Likaså har jag undanhållit dem vissa utvecklingsfaser och dragit mig undan i lägen då jag av olika anledningar inte litat på deras reaktioner i såväl grupp som individuellt. Inte heller förstått att jag kanske sårat dem genom att hålla dem på bekvämligt avstånd när det kom till vad jag valde att dela med mig av. Tyckt att vänskapen och det förflutnas ok plötsligt blivit kvävande och omodernt och istället strävat efter tidsenlig vänskap där jag inte behövde ta hänsyn till gamla roller i historien. Och då välja vilken sida jag ville visa upp. Nyare moderna vänner vet ju inte något om mig som barn eller tonåring och det torde ju inte heller behövas för att bygga vänskap på.

Jag hade ju förändrats, var inte samma person då som nu. Och inte Falugardet heller tänkte jag, utan att göra åtskillnad på individer. Det var gruppen jag såg till. Kanske var det just däri som svårigheten låg för mig, att vara en del av ett kollektiv och samtidigt ha unika relationer inom kollektivet.

Twenty-something fasen ser kanske ut så för de flesta när det kommer till en grupp vänner från barndomen/ungsdomstiden; en kan spridas för vinden, och så kunde det ha blivit även i mitt fall.
Vändningen kom för min del när jag skulle fylla 30 och satt vid ett vägskäl vänskapsmässigt sett. Jag hade förskansat mig många vänner längs vägen, spridda skurar här och där. Pluggkompisar, arbetskamrater, respektives vänner, etc. De tre lekisvännerna fanns kvar trots allt, men resten. Hur var det med dem? Hur skulle jag göra med min 30 års fest? Jag kan inte bjuda alla och hur vill jag ha det?

En annan vän i denna tolvstegsskrets hade några månader innan firat sin 30 års fest och bjudit några andra ur det gamla Falugardet, som jag inte hade träffat på åratal. Festen blev otroligt lyckad med många aha-upplevelser för min del, och då bestämde jag mig. Det får blir Falugardet med respektive även om vi inte setts på länge, eller är särskilt uppdaterade med varandra.
Den midsommaren/30-års firandet på Styrsö i full regnstorm går till historien, och ändrade min väg tillbaka till dem-de mina, både som grupp och individuellt. Då det stod klart att jag och vi överlevt dessa kritiska faser, skeenden, tidsåldrar, konflikter och annat. Vi, gruppen, hade något starkare. A love that will never grow old.

Magnituden av detta skulle sedan komma att visa sig för mig nu i sommar. När livet verkligen prövade mig, och dem. Jag hade ingen aning.  Det helvete som sommaren innebar delades inte enbart av mig och min familj blev jag snabbt varse om. 
Min vana trogen anförtrodde jag mig till en början endast åt mina två närmaste bundsförvanter, de från lekiset som bor i samma stad som jag nuförti'n. Vilket jag brukar in terms of termoil, innan jag tänkt igenom vad det verkligen innebar. Dessa två fick fortlöpande information om vad som hände runt mig, och en dag när de besökt mig på sjukhuset förstod jag att detta inte bara var en tyngd och sorg att hantera för oss tre, utan även för nio personer till i sammanhanget. Mina vänner hade börjat dela med sig till övriga av gardet som förstås börjat undra och blivit oroliga. Återigen förstod jag inte, så viktigt var det väl inte nu, jag kunde ju själv uppdatera övriga när jag väl fått komma ut från sjukhuset?
Så fel jag hade på alla upptänkliga plan. Inte minst för mina två lekisvänner som även de behövde ventilera det overkliga som pågick kring mig, och dem.

I all villervalla som uppstod på sjukhuset började jag kort därefter få uppiggande mms, som snart skulle bli helt avgörande för mitt välbefinnande.
En kampanj hade startats å mina vägnar av en av lekisvännerna med respektive. Bringbackhelle löd den. Det innebar till en början en bild på någon av dem utförandes något av mina favoritskämt, med tillägget #bbh på en skylt. Ett par högt uppdragna byxor med cameltoe, en läkerol på tanden eller kasslerstjärt. Alla dessa detaljer som vi ägnat mången gapskratt åt genom tiderna åt fick plats, och bara det faktum att min juvenala humor fortfarande levde och frodades i vänkretsen var en enorm ära och heder. Både när det kommer till uppfinningsrikedom och detaljminne, allt för att pigga upp mig.
#bbh spreds därefter till hela gardet, deras respektive, deras barn och till och med deras föräldrar tillika min ungdomstids extraföräldrar. Och så till min egen familj förstås och andra vänner och närstående. I stort sett alla mina olika närstående skickade in sitt bidrag med en bild och skylt där det stod #bbh på.

Detta tilltag har betytt så otroligt mycket för mig, och när min Arya Stark ramsa om kvällarna började kännas klen eller dagens sanning tung så utgjorde #bbh tillräckligt med extra ork att kämpa.
Jag började fundera på hur jag skulle kunna återgälda detta stordåd, eller försöka förmå dessa av mina vänner att förstå precis hur mycket de var och en betyder för mig, och det faktum att de alla slutit samman kring mig när jag som mest behövde det. Jag började fippla med olika appar där i sjukhussängen för att sammanställa alla ljuvliga #bbh foton jag fått. Det blev inget bra, alla fick inte plats och jag blev frustrerad.

En dag beviljades jag permission från sjukhuset, att få komma hem och övernatta för första gången på sex veckor. Lyckan visste inga gränser. Min katt hade förmodligen glömt att jag existerade tänkte jag ängsligt, även om han hade medverkat i #bbh han också.
Jag tyckte att min fru betedde sig märkligt uppspelt när vi närmade oss hemmet. Vi köpte alkoholfritt bubbel och en miniportion av min favoritmat. Vi kom innanför dörren och avverkade en tårfylld hälsningsceremoni med katten. Jag torkade till slut tårarna, katten var stram och butter för min frånvaro och min fru berättade då att det kommit en present till mig, från vännerna. Med ungefär samma inlevelse som Karl Bertils Jonssons ömma moder när hon meddelar att det kommit en hel säck med paket till honom.
Vi klev in i vardagsrummet och där stod två stora tavlor med alla inramade #bbh bilder sammanställda samt en förstoring av mitt egna #bbhbidrag till det hela.

I den stunden hade jag liksom ingen ork kvar för att hålla tillbaka hela känsloregistret utan bröt ihop fullständigt och började rätt och slätt storgråta en lång stund. Som en flod av hela den här skitsommarens konsekvenser kom det uppdämda behovet av kaosartad glädje och sorg, men där människors godhet ändå är starkare. Betydelsen av vänner och att bli sedd  när en som mest behöver det.
Det tog en bra stund att hämta sig och förstå vidden av tacksamhet, och sedan dess sitter tavlorna på första parkett i vardagsrummet. På millimetern måttade och uppmonterade av min händiga fru som arbetade efter devisen bara-det-bästa-är-gott-nog åt dessa tavlor.
Ett underbart collage av det som vårdats i årtionden och som plötsligt fick bevisa sin verkliga kraft. När sjukvården vill erbjuda ännu en karta lugnande tabletter ifall att så har jag mina tavlor istället. Eller när jag tvivlar på alltings mening så har jag mina #bbh.

Att vi alla listat varandra i våra brev från 1994 som en självvald förlängd familj att ta hand om även i framtiden känns plötsligt helt förståeligt. Personer och gruppdynamik som ju har försett oss med de verktyg vi må ha saknat hemifrån för sociala sammanhang känns både logiskt och en smula overkligt bra.

Jag har aldrig riktigt tackat för all den glädje, kunskap och lojalitet som ni har givit mig under åren och som ni fortsätter ge när livet prövas. Jag hade helt enkelt inte förstått det. Men nu vet jag och jag vet att för min del kommer mycket av min trygghet, sociala förmåga och kämparanda ifrån er. Och jag är stolt över att jag finns med i era brev, och i era hjärtan. Jag är stolt över oss.

Så tack vänner som vid sidan om kärleken ger mig ork och kraft att stånka vidare mot onda krafter. Som peppar mig och aldrig är för långt borta för samvaro när nöden inte har någon lag. Som ger mig kepsar ifall att. Som kommer med min favoritmat när jag inte orkar laga, bakar mina favoritkakor för att jag helt enkelt älskar småkakor eller ringer det där samtalet när jag inte förmår. Eller drar upp byxorna till ovan buk för att locka fram ett skratt.

Låt vattnet krusas men förbli stabilt under broarna även i fortsättningen, och låt oss plocka fram våra brev om vi undrar vad som blev av allt. Om vi någon gång i framtiden undrar vad som hände med ynnesten att få välja sin förlängda familj och dess historia.




















onsdag 1 oktober 2014

Sommaren i city

Fyra tusen kronor för sommarens omkostnader har hushållet Peltola precis betalat in, härliga tider!
En bättre semester skulle en kunna tro, lata dagar på Styrsö med ett tickande mat och vin konto? Eller långa utekvällar på Beebar i Göteborg där Visakortet slängts in i baren som om det vore no tomorrow.
Om ändå.
Det enda som möjligen stämmer överrens med denna dyra sommar är just att mycket blev dyrbart och frasen like there’s no tomorrow fick en annan innebörd än att hösten börjar i Lyxfällan.
För det var vad vi blev varse om denna sommar, både bokstavligt och dess andemening. Om det inte finns en morgondag?
En förvirrad bussresa till Solna, Karolinska Sjukhuset och Thorax blev det alltså istället för en bilresa till Hälsingland, midsommar och så småningom sommar.

Det märkliga är att jag aldrig någonsin har kunnat passera just Karolinska Solna utan att känna hur dess tegelbyggnad tornat upp sig mot mig och hur jag med skräckblandad respekt ryggat tillbaka.
Ett tag bodde jag i Solna och passerade ödmjukt sjukhuset varje morgon. Och varje gång fick jag samma känsla. Jag tittade mot byggnaden från fönstret på buss nr 515 och kände mig alltid lite extra glad åt att jag var på väg mot min vårdcentral istället. Att jag gjort precis den karriär jag önskat, och sluppit slutenvårdens kulvertar på vägen. Karolinska Solna var synonymt med slutenvård i min värld.

Men, jag fick samtidigt känslan av att sjukhuset minsann visste om min genväg och liksom ville meddela till mig: Du må ha hoppat över, men du slipper inte undan!
Jag trodde alltid att känslan alltså handlade om mitt yrkesliv, om hur jag liksom sluppit tjänstgöra skift i den slitsamma slutenvården och att Karolinska varje morgon lät mig bli påmind om det faktumet.

Jag tänkte också på min första yrkesverksamma tid i hemsjukvården, om hur många otaliga åldringar som berättat om när de förr i tiden vårdats på Karro – detta hemska smeknamn för detta anrika sjukhus.
Karro. Det finns nog inget smeknamn som passar sämre än just det för detta sjukhus. Karro signalerar löfte om 80-tal och att vara casual. Casualty möjligen, i övrigt kunde det inte vara mer felaktigt.
Karolinska Solna är matriarken över samtliga Stockholms sjukhus. En fyrtiotalist som varken tolererar smeknamn eller att bli ignorerad, med en arkitektur som får St Göran eller Huddinge att huka sig i jämförelse.

Men så fel jag hade ändå. Det handlade alltså inte om att jag kan ha hoppat över just Karolinska på min väg genom yrkeslivet. Det handlade helt enkelt om otur och känsliga gener. Och om vilket sjukhus som råkade ha bäst specialister för just mina symtom aktuell dag.
Så därför fick självaste Karolinska och jag tills sist en tete a tete och så checkades jag in med buller och bång dagen innan midsommarafton. Ett slags Betty Ford för rökare och andra lungsjuka där jag sänkte medelåldern ganska ordentligt. På hela sommaren träffade jag inte en enda person under 55 år bortsett från min familj och vårdpersonalen.

Ganska snabbt spred sig ryktet att en ungdom med finskt efternamn med konstiga symtom som inte berodde på tobaksrökning befann sig på avdelningen. Dessutom själv sjuksköterska till yrket och med en fru som inte lämnade sjuksängens sida i första taget.
Detta var både spännande, ovanligt och gripande av vad jag kunde utröna av både personalen men även medpatienternas reaktioner och bemötande. Där många av dem själva hade finskt påbrå vilket inte direkt gynnade mig när min urlakade dialekt avslöjade att jag inte var en riktig finska, mina karelska anletsdrag till trots. 
Innan det hann bli en issue förvandlades jag ändå relativt snabbt till ett rumsnummer bland alla de andra damerna jag delade sjukhussal med och så var den saken ur världen.

Sjuan-ett med det finska namnet skulle snart komma att väcka övriga medpatienters moderskänslor; "unga flickan på väg till midsommarfirande så hamnade hon här med oss stackarn".
Och så försökte de pigga upp mig, trösta mig när smärtan kom, rätta till kuddar och ringa på ”flickena” åt mig. Och även om de hade rätt i sak så ville jag allra helst bara få vara i fred och begrunda det faktum att självaste moder Karolinska till slut fångat mig, en midsommarhelg av alla tillfällen. Lite som Stora Stöten och Fet-Mats fast omvänt. Den som ändå fått dra till Ris Jerk och taga sig en sup eller tio, tänkte jag surt om alla medan jag åt min rökta skinka och mimosasallad samtidigt som jag undvek alla sociala medier av ren självbevarelsedrift under hela midsommarhelgen. Varför strö flingsalt i köttsår? Folkdräkter, supar, hoppfarallanlej. Kallt lyser midsommarsolen på den som ligger i en sjukhussal. Om den ens lyser för någon i detta land under just midsommar?

Dessvärre skulle det ta mer än en midsommarhelg med persikohalvor i saftsås för att få fram orsaken. Det skulle komma att ta hela sju hela veckor. Sju veckor av att vända ut och in på kroppen, sju veckor i en sjuan-ett identitet, sju veckors sjukhusmat och sju veckor av medpatienter. Hur är det möjligt är det många som har undrat, SJU veckor, really?

Men tiden gick, personal hann både gå på semester och komma tillbaka. Kvar låg sjuan-ett som åtminstone tjatat till sig en tempurmadrass (!) och förgäves hoppades att någon okonventionell och personligt berörd läkare under tiden arbetade hårt med de olika teorierna kring mitt fall.
Att vederbörande hade satt upp min och min familjs journaler och anamneser på en whiteboard för att hitta samband. Att pilar och cirklar ritades kring gemensamma nämnare. Där kostsamma utredningar drogs igång för att hitta min kropps Abu Nazir där den alltmer misstroende ledningen till slut fått nog och levererat tidernas utskällning och sedermera entledigat den alltmer pressade läkaren som verkade ha tappat förståndet men som då forstsatt arbetet på egen hand.
En dr House som tar vid där Evert Tombola Bäckström till husläkare misslyckats helt enkelt.

Ju längre tiden gick, när omgivningens semestrar kickade in och jag började förstå att jag skulle bli kvar och att det inte fanns någon okonventionell läkare i fråga så började jag upprepa en ramsa högt, (eller viskhögt med tanke på de moderliga medpatienterna) likt Arya Stark gör i Game of Thrones; Marie. Familj. Täppas. Vänner. Kämpa. Liv. Lev.

Lev! Trots att jag spenderade mer tid i kulvertarna under Thorax än på stranden denna sommar. Det tar nämligen ett tag att transporteras i en säng om en utgår från Thorax, vissa undersökningsställen låg inte mindre än 20 minuters promenad/sängtransport bort. Det blir mycket småprat med sommarjobbarna det. Och lite awkward tystnad emellanåt.  Min respekt för Karolinskas kulvertar kvarstår alltså.

Sedan kom värmeböljan. Men istället för ljudet av fläktar hördes ljudet av de tre medpatienternas syrgas allt tydligare, vilket istället förde tankarna till att jag delade rum med tre Darth Vaders. Jag började även låtsas att jag istället för Bosse i Mio min Mio var Reine i Barnens Ö som ofrivilligt hamnat på mellanhand mellan allvar och lek i den heta sommarstaden.

Under värmeböljan kom jag därför på den lysande idén att barrikera mig med de ambulerande skärmarna som i brist på annan lösning används som sekretessskydd på en allmän sal. När Darth Vaderdamerna 22:00 sharp släckt för natten rullade jag diskret skärmarna runt min säng, som stod vid fönstret, och vips så blev det som ett eget litet rum mitt i allt det allmänna. En oas i sjukhusöken.
Jag öppnade sedan det lilla fläktfönstret så gott det nu gick och varje natt vaknade jag mellan 02-03 och smög upp och ställde mig i det lilla fönstret i skydd av skärmarna. Regeln var att inte gå och lägga mig igen förrän minst ett fordon passerat ute på Solnavägen en bit bortanför.

Stilla sippandes på en näringsdryck som jag låtsades var en milkshake blickade jag natt efter natt ut mot den baltiska utsikten av det Nya Karolinska i vardande. Och blundade jag med Faderittan i handen kunde det dova bruset från Solnavägen tillsammans med någon Darth Vader snarkning under dessa tropiska sjukhusnätter lika gärna ha varit en natt på ett hostel på min resa längs med Australiens östkust. Tänkte jag.
Dessa nattliga resor och den ensamma stunden i fönstret gav mig massor av goda idéer samtidigt som de räddade mig från att bli komplett galen dagtid av att inte få vara ensam utan konstant omgiven av Darth Vader damer och vårdpersonal. Samtidigt som jag dagtid trots omgivningen kunde känna mig enormt ensam i min växande skräck inför vad det var som hände i min kropp och som snart skulle delges mig. Det blir alltid värre framåt dagen, långt från ljusen, alla skratten. 
Jag längtade alltid till natten. 

Sju veckors all inclusive sätter sina spår både viktmässigt, själsligt och ekonomiskt då förstås. Fyra tusen kronor och jag kom ut som en annan. I en kropp jag inte kände igen vare sig in eller utvärtes och med ett sinne som åldrats hundra år men samtidigt var nyfött. En vårdare som blivit vårdad och som nu skulle möta nya dagar som tornade upp sig likt byggklossar som byggs upp och sedan svämmar över och ramlar när de blir för många.

Allt medan Karolinska där borta i Solna håller ett styvmoderligt men tryggt öga på mig. Hon vet att jag aldrig skulle få för mig att förolämpa henne med ett Karro, inte heller ska jag frukta henne av fel anledning. Nu känner vi varandra och så får det förbli ett tag till. 

Tomorrow did come and I have someone to depend upon.

För om saltet miste sin sälta, vadmed skola vi då salta?



Det enorma fläktfönstret med den baltiska utsikten av det Nya Karolinska.

Faderittan som inte glömdes ombord den här gången.

Utcheckning efter sju veckor förtjänar en Carola/Anna Gren; Armarna mot skyn med ett Livet är tillbaka-utrop mot betongen. I ordets bemärkelse.



torsdag 11 september 2014

Öldikiki



Så fick life as I knew it ett abrupt slut dagen innan midsommarafton. Och ett annat, nytt främmande liv tog vid. Gud/ödet/annat väsen stänger ju aldrig en dörr utan att öppna en ny, heter det ju. Jag vet inte vad den här nya dörren, det nya livet innebär riktigt än, mer än att det är nyckfullt och just i sin linda. Hoppas jag iallafall. Allt jag vet är att det är tvärtom från vad låten ”Men bara om min älskade väntar” menar.
Jag kan aldrig mer bli den jag var igår. Men bara om min älskade väntar och jag får höra hennes hjärta slå tätt intill mitt även i fortsättningen, ja då ska jag ta mig an det här nya.

Och nog har hon funnits där tätt intill alltid. Jag har känt hennes oroshjärta slå, sett hennes vackra men bekymrade ögon. Och jag har känt hennes varma händer i mina vid någon av de där smärtsamma och jobbiga undersökningarna som jag var tvungen att gå igenom för att hitta min kropps gäckande fiende. För det var inte helt lätt visade det sig.
När vätskan var åtgärdad påbörjades därefter kampen mot smärtan. För den gav sig liksom inte till en början, inte ens med hästdoser av morfin. Till slut pumpades jag full med så mycket morfin att jag blev avdomnad och sluddrig. Jag hörde mig själv säga märkliga nya ord som inte finns, eller somna mitt i ett samtal. En gång somnade jag med kaffekoppen i handen så min fru fick kasta sig över bordet och rädda koppen och mig från en mycket obehaglig olycka.

Det var svårt det där med doseringen av smärtlindring, även från vårdpersonalens sida. Smärtkonsulterna ordinerade och beordrade verkställ, men många tvekade. Det var för hög dos menade de. Detta delade sköterskorna i två läger, med mig och min fru i en smärtdvala mitt i mellan. Änglarna och antagonisterna döpte vi dem, till där i gränslandet mellan verklighet och töcken. Änglarna var de som redan förberett sprutorna, det var de som satt kvar och höll min hand och som torkade mina tårar när effekten lät vänta på sig. De som satt med en hand på min panna i natten till dess att smärtlindringen sent omsider kickade in, eller om det var jag som blev för utmattad till slut. Det blev alltid värst på natten av någon anledning. Änglarna erbjöd min fru att sova kvar i smyg eftersom ”the term visiting hours don’t apply to you” och hon satt ju ändå vid min sängkant vid dygnets alla vakna timmar and then some.

Sedan hade vi antagonisterna. De som inte ville ge ordinerad mängd morfin då dosen lät på tok för hög enligt dem, och att jag gud förbjude kunde bli beroende.
Antagonisterna gnällde över att jag blivit svårstucken och blev experter på att ignorera de tårar som jag av ren smärta inte kunde hejda. Det finns lägen, många lägen då en inte vill gråta och jag ville verkligen inte det med antagonisterna, för egentligen var jag arg.

Jag ville argumentera på mitt allra mest fyrkantigaste sätt, förhandla och använda mig av min mest förädlade retorik för att få rätt dos, att få rätten till att vara adekvat smärtlindrad. Vi pratar om VAS 8-10, för de som känner till vårdens måttstock på smärta. Enligt antagonisterna var de aldrig riktigt intresserade av hur jag låg på skalan. Vad de däremot också lyckades ignorera var det faktum att lungan är ett av kroppens mest smärtkänsliga organ. Men inte ens det lyckades jag få fram på ett lämpligt sätt, istället rullade ilskans och smärtans tårar som jag desperat försökte dölja. Vilket jag i och för sig inte behövde oroa mig över, då de verkade vara väldigt selektiva med vad de noterade och inte.
Jag blev expert på mindfulness, eller mindlessness (tack Sandra för det nya ordet som faktiskt har varit mycket användbart) och ett tag om de ändlösa nätterna kände jag mig som Bosse i Mio min Mio där samtliga antagonister smälte samman till en och samma tant Edla. Där jag drömde om att en ande skulle dyka upp och jag skulle få flyga iväg i ett gigantiskt skägg till landet i fjärran. Antagonisterna uppskattade dock inte hur jag teatraliskt försökte lösa den prekära situation som uppstått oss emellan genom att be att få brödet som mättar all hunger till frukost när morgonen nalkades. Eller att få ett glas vatten som släcker all törst att svälja morgonmedicinen med.

Till slut hittades den där efterlängtade rätta cocktailen till smärtlindring och då slapp vi stressen över natt-antagonisterna. De blev, äntligen, oviktiga. Även om de för all framtid hänger löst i mitt osvikliga och långsinta minne av personer non grata. Där tillsammans med tombolan i Landet Utanför.

Jag fick under den här tiden ett nytt favoritdjur. Och döm av en av mina brorsdöttrars äkta förvåning när jag berättade detta och som förskräckt undrade vad som hade hänt med katten som favoritdjur. Jojo men det är ju givet. En kan ha fler, och det här är dessutom annorlunda. För när smärtlindringen efter ett par veckor tillslut reglerats till en fungerande nivå började jag bege mig på ändlösa promenader runt avdelningen. För att jobba på min kondition och min vid det laget obefintliga gummitarzan-muskulatur. Vid en av dessa upptäcktsfärder fick jag syn på en tavla med ett inramad dikt som berörde mig och som jag gjorde till mitt motto.

”Lungorna är kroppens inre vingar,
Och med hjärtat emellan sig de lyfter.
När deras fjäderdräkter skadas,
Sjunker vår flykt.
O hjälp oss bli förtrogna med de faror som oss lurar,
Genom att hålla oss i luften än en stund”.

I samband med det hade min frus tidigare nämnda nära och kloka vän som tipsat om zonterapeuten köpt en gåva till mig. Det var en liten fjärilspuppa i silver där en inuti kunde skriva något, vad som helst på en liten liten pappersbit. Denna lilla pappersbit skulle sedan rullas ihop och förvaras i  puppan.
Jag skrev ner dikten på min pappersbit och har sedan dess puppan med mig i handen vid varje undersökning som kan tänkas göra ont. Puppan har två små blad med varsin spets som går alldeles utmärkt att borra in i en fingertopp medan en bedövningspruta gör sitt på någon annan otrevlig plats mot bakre revbenen till. Puppan i ena handen och min frus hand i den andra.
Där någonstans växte fjärilen fram till att bli mitt andra favoritdjur. Tunna sköra vingar som kan vara en illusion av något vackert men likväl skört. Och med en stark puppa som tål både antagonister och bedövningssprutor.

I det nya livet, tillsammans med mitt nya jag samsas alltså fjärilar och katter. Och någonting ont och främmande förstås. Inget av det fanns igår, innan midsommar. Eller så gjorde det det, fast det bara låg och lurade någonstans i väntan på det rätta tillfället att ge sig till känna.
Det nya tvingar mig att bli mer noggrann med saker. Vad som får ta plats tillexempel. Ingen onödig oro, ilska eller sorg får utrymme, bara det som måste. Den nya dörren som öppnades, som alltid öppnas när en får ett sådant besked om en väljer att se det så, är full av både val och klichéer.
Att inte riktigt veta. Att samtidigt veta. Att samsas mellan dessa två tillstånd. Att plötsligt inte gå till arbetet. Att ta varje dag som den kommer eftersom det ändå inte går att veta hur den dagen kommer vara på förhand, kroppsligen eller själsligen.
Att veta sin kropps fiende, redan, och försöka tvinga den på knä. Enda vägen är framåt, fuck cancer och allt det. Men bara om jag får fortsätta höra min älskades hjärta slå tätt intill, bara då behöver jag inte minnas vem jag var igår.

Och. förutom katter och fjärilar har det i det nya livet också vuxit fram ett nytt vokabulär, sprungen ur mina sluddriga nattrippar på morfin. Ett av dessa ord som dök upp mitt i en mening och som sekunden efter slutade med djup sömn var ordet öldikiki till min frus irritation, till en början. Vaddå öldikiki? Skojar du?

Öldikiki har sedan dess blivit synonymt med somnolens orsakat av mediciner, men snart nog även blivit ett gemensamt uttryck för trötthetssyndrom orsakat av tidiga morgonpass och/eller dålig nattsömn.
Det förenar oss, min fru och jag i allt det nya. Bisarr trötthet och nonsensprat på väg in i sömnen.
Jag gillar det.

Enda vägen är framåt, på andra sidan midsommar kan vi bli det vi måste bli, idag. Med fjärilar, katter och öldikiki.







onsdag 3 september 2014

Tombola


Först och främst vill jag tacka för att de som följt Sinkadus tidigare ändå troget har fortsatt att besöka henne under mitt frånfälle. Nu är vi tillbaka, och när livet plötsligt vänt har vi blivit smått beroende av varandra. Det är en fin tröst att ha med sig när ”stunden tar en tugga till av den tid som rullar på”. Ofrånkomligen gör den ju det. Tuggar på och klipper av. Vingklippt.

Jag skrev i ett tidigare blogginlägg, i vad som nu känns som en annan tidsålder, om min finfina hälsa som fått sig en törn efter en yrselåkomma och som föranledde att jag var tvungen att skaffa mig en husläkare på någon av alla de upptänkliga vårdcentraler som finns i Stockholm.
Jag hade fram till dess satt en ära i att vara olistad. Mig skulle ingen vårdcentral ha som listad och då tjäna pengar på själva listningen, eftersom jag inte hade behövt uppsöka en vårdcentral som patient i hela mitt liv. Listad i det tysta är ändå en listning när det kommer till ersättning från beställarna i Landstinget.
Jag minns emellertid att jag även beskrev det förfarandet som att valet av husläkare och vårdcentral skedde med en känsla av lotteri. Eller tombola som är det nya favorituttrycket hos många partiledare när det kommer till att beskriva vården.
Och med facit i hand ett år senare var det just det. En tombola där jag drog nitlotten.

Det blev ingen sommar för min och min frus del i år. Det blev inte ens vår. Istället tog något annat vid efter vintern. En ny vinter, efter vad som i det närmaste kan liknas vid Palmeutredningen fast där gärningspersonen till slut hittades, i en mycket otrevlig form.

Nackdiskbråck hette det först. Efter axeln då. Och axeln var ingenting i jämförelse mot hur en förmodad inklämd nerv vill få dig att göra vadsomhelst bara smärtan upphör.
De flesta människor med svår kronisk smärta vet det.
Jag visste det dock inte men jag fick en brysk insikt i mina tillkortakommanden som sjuksköterska. Jag insåg att jag varit oförmögen att ta till mig av patienters beskrivning av sin smärta, inte heller på djupet leva mig i det eller förstå, i den mån jag kom i kontakt med smärtpatienter i yrket. Inte förrän det blev självupplevt alltså. Då blev det annat ljud i skällan.

Det är nog också det enda draget jag har gemensamt med den husläkaren i livets tombola som av systemet utsetts till att bli till min.
Att tolka och förstå den smärta som jag mellan januari och juni försökte beskriva, gång på gång. Hur jag var tvungen att ligga dubbelvikt eller stå helt spikrakt för att kroppen inte tillät annat, och knappt det. Känslan av att något skar sig igenom min torso från en punkt till en annan, och allt jag kunde tänka på var hur smärtan liksom fortplantade sig genom överkroppen och inte ens tårar hjälpte. Att gråta gjorde bara mer ont.
Ändå hade jag gråtit mig igenom hela april, maj och halva juni. Inför sjukgymnaster och husläkaren. Av ren frustration, rädsla eller utmattning.

Smärta ger ångest och den relationen hade för mig varit obekant tidigare. Eller iallafall inte självupplevd.
Hur jag delade dygnets alla timmar på hur lång tid det var till nästa tablett smärtlindring. Och hur det än är har dygnet alldeles för många timmar i förhållande till hur mycket paracetamol eller opioider du kan stoppa i dig.
Fast vad spelar det för roll, tänkte jag under den mest desperata tiden. Att bli paracetamolförgiftad kan ju inte vara värre än denna smärta. Eller?
Därtill en orolig fru som masserade, smorde med liniment i parti och minut för att lindra.

Axeln, nacken, skuldran och diskbråck. Inget blev bättre. Bara värre och värre. Invärtes smärta i snart hela vänster bröstkorg. Allt medan tombolan liksom kört fast med det här nackdickbråcket. Som visade sig egentligen inte vara ett diskbråck utan utbuktningar som jag haft en lång tid. Men hen la ändå till för säkerhetsskull till att jag kanske skulle få leva med den här smärtan då eftersom inget verkar hjälpa. En lungröntgen ansågs inte vara nödvändig som diagnostiskt redskap här.
Eh, jaha. Kul liv.

Jag tröskade på dag för dag, omedveten om att våren blommat ut i försommar.
Plötsligt en dag kom svärmor på besök och hon passerade mig med lätthet de 93 branta trappstegen upp till vår oas över Mälaren där vår lägenhet ligger. Medan jag fick stanna med andan i halsen efter var tionde trappsteg med ena handen på ledstången och liksom huka mig för att kippa efter luft.

Jag anade oråd. Utan att ändå våga tänka tanken att det liksom var lite för många olika symtom på samma gång som inte stämde överrens. Vilket kan säga en hel del om min sjuksköterskekompetens, för att inte tala om tombolans förmåga att selektera farligt från ofarligt i allmänmedicin. Vederbörande arbetar alltså inte på min arbetsplats bör här poängteras. Och när det kommer till en själv är det svårt att tolka sin kropp som nu började bete sig mycket märkligt.

Plötsligt kunde jag inte gå och prata samtidigt. Andtruten av minsta möjliga fysiska ansträngning. Tog up det med tombolan. Ansträngningsastma hade ju tidigare konstaterats fick jag till svar. Kanske med inslag av pollenallergi nu med tanke på årstiden, och då blir en ju andfådd. Jag uppmanades ta inhalationsläkemedel såsom Bricanyl och Pulmicort. Fast jag är ju inte pollenallergisk svarade jag. Ont i revbenet hade jag nu också. Lönlöst. Och fortfarande ingen lungröntgen.

En av min frus absolut närmaste och klokaste vänner tipsade mig då om en zonterapeut hon kände till och som tydligen var bra på det här med nackar och diskbråck. Sagt och gjort, jag bokade en tid. Något måste ju göras.
Vederbörande utförde sedvanlig zonterapi på fötternas alla tänkbara zoner och bad mig vända mig om på britsen för att massera och kolla nacken och axeln. Efteråt sa hen bekymrat ” du må se ung ut men du rör dig som en 90-åring . Och det handlar inte om nacke eller diskbråck. Du har något i din vänstra lunga. Det var det enda du reagerade på av zonterapin. Nacken är det ingen fara med. Gå till doktorn, be om en lungröntgen och kolla upp att du verkligen mår bra i lungan, sen bokar du en tid hos mig igen”.

Jag våndades på min långsamma väg tillbaka till jobbet. Jag har ju gått regelbundet hos tombolan sedan februari. Ska jag nu ringa upp vederbörande och säga att min zonterapeut sagt åt mig att röntga lungan. Då blir det nog ett blankt nej och ett litet crazy eyes utropstecken i journalen. Jag resonerade fram och tillbaka och kom fram till att jag helt enkelt får säga till tombolan att mina kollegor på min arbetsplats rekommenderat följande åtgärd. A white lie told for the greater good. Och helt livsomvändande visade det sig.

Jag fick en akutremiss, och tänkte glida in och göra denna röntgen mitt emot jobbet, sedan jobba ett par timmar. Därefter glida vidare mot Hälsingland och fira midsommar där jag äntligen skulle få träffa ett par av de människor som min fru talar så mycket och så varmt om, men som jag fortfarande inte fått nöjet att få göra, ännu. Men ibland blir det inte som en tänkt sig.

Jag hade inför mötet med min frus goda och omtalade vänner våndats inför packningen för idel nya människor. Outfit efter outfit skulle komma ur min väska var det tänkt, dock inte folkdräkten eftersom en aldrig vet hur det landar i början av en ny relation med vänner. Jag försökte mig på ett Mia&Klara resonemang; Lill Lindfors i en blandning av Kristin Kaspersen kanske? Eller kanske Claire Wickholm med en blandning av Åsa Domeij? Jag ville så desperat bryta den sedvanliga trenden med blandningen av Bridget Jones och Fru Storch.

Kanske lyckades jag i mitt nytänk av åtminstone reseklädsel eftersom lungläkaren hastigt kom ut från röntgen och återigen fick jag höra orden ” du ser så ung och frisk ut, men din lunga gör det inte”.  Sedan upprepade han detta konstaterande en gång till för att verkligen få ihop den där röntgenbilden med den ung-gamla kvinnan Peltola i nya kläder framför sig.

Det blev en akut och förvirrande bussresa till Karolinska. Väl där visade det sig att hela vänstra lungan var så pass vätskefylld att den hade fallit ihop. Därav andfåddheten. Och därav smärtan, som plötsligt blev högsta prioritet.
Därefter morfin, töcken, en slang i lungan för att dränera ur vätskan. Och innan jag visste ordet av hamnade jag i dimman på en lungmedicinsk avdelning. Dit jag skickar mina egna KOL patienter när de är för dåliga för primärvården. Yes the irony.

Jag visste nästan omgående.
Där doktor tombola kört fast, och som ändå skulle krävas sju veckors inläggning och ett Dr House fall. Så hade jag redan tjuvsmakat på det kanske tråkigaste ordet som finns.

Jag listade om mig till en annan vårdcentral bara för att göra något. Hit it where it hurts liksom. Men åtminstone så fick tomobolan tillbaka röntgenbilderna. Åtminstone.








torsdag 15 maj 2014

But you’re my flame


”Jag tror jag smäller av” som min saliga moder brukade säga när hon hörde talas om vettvilliga saker eller påståenden i sin omgivning. Och på senare tid har jag gått runt med en smälla av känsla i huvudet av ganska mycket. Först på grund av en flerfaldig och osexig krämpa i rörelseapparaten som fullkomligt golvade mig av ren och skär smärta och när jag sedan rose like a Phoenix ur sjukskrivningen möttes jag av SD:s budskap tapetserade på första parkett över hela tunnelbanan vid Odenplan. Så till den grad att jag ville låna SL:s högtalarsystem och vråla ut att jag minsann tror jag smäller av.
Och som om inte det vore nog gick jag sedan alltså till den trevliga närbutiken i mitt hemområde för att inhandla lite kvällsfika till min fru som jag hade tänkt berätta för om SD affischerna inför det kommande EU valet. Så långt kom vi alltså inte eftersom jag kom hem uppbragd och illröd i ansiktet. Avsmälld.

Det finns en helig ko i mitt liv och det är Eurovision Song Contest. Det avfärdas tyvärr allt som oftast som en cirkus med obegripliga framträdanden, dålig musik och kompisröstning. Må så vara, men i all denna musikcirkus rymmer även massor av kärlek, kultur, glädje och givetvis politik. Och det är anledningen till att jag fullkomligt älskar fenomenet esc eftersom det är omöjligt att lämnas oberörd. Visst det är många länder som deltar, många bidrag, lång omröstning, fusk, etc etc. Och jag respekterar att inte alla är lika bitna som jag över det. Vad jag däremot inte respekterar är att en ändå tar sig frihet att såga tävlingen för allt ovanstående, i synnerhet när ”fel” land eller bidrag vinner.

För väl på plats, i epicentrum av esc, live i värdstaden finns det nämligen inget fel land eller bidrag. Det uppstår istället en bubbla av gemenskap där alla vi inbitna esc nördar äntligen får träffas och vältra oss.  Vältra oss i årets bidrag och tidigare bidrag, men även i hur de politiska vindarna blåser över Europa just i år och hur det kommer prägla resultatet och hur folk röstar. I år pratades det om hur läget mellan Ryssland och Ukraina skulle yttra sig, eller det mellan Azerbajdzjan och Armenien. Medan alla enades om att vinsten står mellan Österrrike och Sverige av låten att döma.

I denna bubbla finns nämligen enbart repsekt för varandras länders engagemang i tävlingen, och massor av kunskap om de olika deltatagaränderna och dess artister. Inget land blir dock ett hot eller en konkurrent till någon annan på ett negativt sätt, det är en intressant tanke i jämförelse med diverse sportevenemang. Damfotbollen möjligen undantagen. Sen att vi dessutom får dansa och sjunga med till varenda esc vinnare genom åren är liksom obetalbart för den som troget följt tävlingen.

Ovan beskrivet är då ett vanligt år i esc. Så har det varit fram tills nu. Köpenhamn 2014 blev en milstolpe. Då jag och alla andra fick uppleva något som definitivt kvalar in på min tio i topp lista över lifealtering experiences. Vad som från början såg ut att inte bli av överhuvudtaget på grund av mina osexiga och flerfaldiga ortopediska tillstånd. Som sedan blev av i elfte timmen men med mig som en liten trumpen tonåring över att mina starka mediciner satte mig på alkoholförbud. Som sedan visade sig vara en obefogad misslynthet när Fångad av en stormvind spelades för första gången och jag sedan upptäckte att det inte bara var jag som fåfängt drömde om att en skäggig dam kunde ta hem hela konkarongen.  Från det ögonblicket handlade det bara om en sak. 25 länder som tävlade med varsin låt och ett land som tävlade genom ett statement.

När hela arenan på 11.000 personer oroligt och krävande skanderade Con’chitaaa, Con’chitaa under semifinal 2 när de väntade till sist att meddela att hon gått vidare var det uppenbart. Supportrar från olika länder med virkade skägg, målade skägg, riktiga skägg- Köpenhamn var Conchita. Vi såg supportrar med ryska flaggor som gav stående ovationer till Conchitas uppträdande, varav buandet till Rysslands bidrag kändes - trots allt- malplacerat. Det är inte folkets fel, åtminstone inte hela folkets fel.

Jag vågade ändå inte tro det. Kommer verkligen Europa, folket, juryn unisont att se bortom fysisk kontroversiell uppenbarelse och rösta på låt, artist och ett statement? När resultatet var klart var det förlösande tårar, glädje och ett overkligt slut på vad som början var ett skört hopp men ack så oerhört viktigt. På torget visades Österrikes flagga i strålkastarljus och Rise like a phoenix spelades ur högtalarna vid Rådhuspladsen. Overkligt och ändå högst verkligt. Och Sverige gav sin 12:a till Österrike, det kändes gott och riktigt. Total Euphoria för att uttrycka mig i esc termer.

Känslan från Köpenhamn har jag bevarat och när jag känner av min krämpa eller annan misslynthet finns det alltid Conchita och frasen ”I rise up to the sky, You threw me down but I'm gonna fly”. Jag är dessutom totalt starstrucked och en aning besatt av Conchita (på samma sätt som mina brorsdöttrar känner inför några obegripliga karaktärer ur nån film som tydligen heter Frost).
Plötsligt har jag börjat längta efter att få ha glitterklänning och dramatisk makeup med en ödmjukhet som sällan skådats. Och att kunna framföra en låt med en text som äntligen ger liv och rättvisa till begreppet utanförskap och förvandlingen av att följa ditt hjärta. Vem har inte drömt om att vara en fågel Fenix i något sammanhang?

Med allt detta i sinnet klev jag alltså in i den lilla närbutiken när jag out of the blue får frågan om vad jag tycker om Conchitas vinst, med en nedvärderande ton och snörpigt hånfull min. Jag ignorerade det suggestiva i frågan och svarade med genuin glädje att jag var på plats i Köpenhamn och att det var de vackraste och hoppfullaste dagarna jag upplevt på väldigt länge, tillsammans med hela Köpenhamn. Jag berättade om det otroliga Conchita-stödet men butiksinnehavaren avbröt mig med orden ”bra att det finns tålamod med dessa mellanting men att hen minsann hade fyra barn hemma som blev jätteförvirrade av skäggiga damer. Det finns två kön, resten bör hålla sig i sin värld! ”
Säger du ja avbröt jag ilsket, när mitt tålamod brast, är det inte det du just ska strunta i, hur hon ser ut?? Varför tror du det är extra viktigt att just Conchita vann i år? Är det det du vill lära dina barn, att det endast finns två kön och de ska se ut på ett visst sätt och därmed basta? Stackars dina barn. Och vad fan menar du med tålamod?

Och där någonstans lämnade jag i vredesmod butiken med två stirrande kunder bakom mig som stått tysta och bevittnat det hela. Jag kom hem och fick höra att min fru fått samma påhopp av samma person redan för tre dagar sedan.

Ja vad säger en, jag tror jag smäller av räcker plötsligt inte riktigt till. Det gör däremot de här orden, till alla troll och trångsynta out there:

”I will rise like a phoenix,
Out of the ashes
Seeking rather than vengeance
Retribution
You were warned
Once I'm transformed
Once I’m reborn
You know I will rise like a phoenix
But you’re my flame”.